workingkelpie.blogg.se

Blir ofta lite frustrerad över de begränsningar som påverkar min hundträning.

Lite småsint är detta men det är sådant här som känns lite jobbigt ibland (Jag är int bitter ;) )

1)      Alla andra verkar hinna träna dagtid – uppenbarligen har andra extremt flexibla arbetstider.

2)      Många verkar hinna träna tidigt varje helg – med andra ord, inga barn som ska iväg på aktiviteter?

3)      Att åka långt för träning är inga bekymmer – andras bilar verkar dra mindre bensin och gå nästan gratis?

4)      Många hinner åka långt för träning vardagskvällar. De måste sluta jobbet redan kl 14?

5)      Alla kurser som många lyckliga åker på, mitt i veckan. Uppenbarligen finns en annan budget får detta, i kombination med förstående familj och chef.

Jag har i och för sig ett jätteroligt jobb, underbara barn och en relativt förstående sambo. Jag har även ett jobb som jag kan styra själv i mångt och mycket och en förstående chef, men har lite för mkt att göra för att kunna ta ledigt stup i kvarten. Man kan nog inte få allt.

Jag unnar verkligen de som hinner träna massor och har råd att åka långt för sådant.
Men jag känner mig som en ”nej-sägare” varje gång jag måste tacka nej till en aktivitet för att den krockar med verkligheten. Som att man inte är lika motiverad som alla andra, som att man inte vill vara med. Inget av det stämmer dock. Jag vill gärna vara med i träningsgrupperna och på kurserna, men jag kan inte lägga flera hundra kronor på att enbart åka till träningar och sedan vara borta hemifrån hela helger hur som helst. Hur gärna jag än vill så kan jag inte lägga flera tusen på att gå på kurs, hur bra den än är. Jag kan inte tävla varje helg och jag kan inte binda upp mig för att hjälpa till på på kurser eller tävlingar i den grad jag skulle vilja.
Reser ragg varje gång någon som inte förstår vad jag arbetar med (och vad det innebär tidsmässigt), inte har familj och inte har barn, uttalar sig om att man kanske kan ställa upp och hjälpa till med det ena eller andra. Det är inte deras fel, de har bara sig själva att ta hand om och kan nog inte förstå hur det är att arbeta under konstant tidsbrist. Att man faktiskt vill ha lugna kvällar ibland. Att man vill hinna med sin egen hund, sin familj och sitt arbete i första hand.
Sedan försöker jag alltid hjälpa till med det jag känner att jag hinner med och var gång jag har fått frågan om att göra en punktinsatts så har jag alltid gjort det. Ändå så ligger det dåliga samvetet där och pyser. Att man inte gör tillräckligt, att det inte duger. Att man borde klona sig själv och se till att ta vara på fler timmar varje dygn.

Jag har inte dålig lön, men jag har fler att försörja än mig själv.
Jag är tacksam för allt jag har, för min familj, min hund och mitt jobb.

Det gäller att hålla fokus på målet, oavsett hur man tar sig dit.