Jag var märkligt nog inte alls lika nervös inför agilitydebuten. Jag tror att anledningen är att jag har bestämt mig för att matcha Sookie långsamt. När vi var på kurs för Annika Aller så sa hon att jag skulle fokusera på att köra lugnt eftersom farten fanns där och med lite eftertanke på det tipset så har det verkligen fastnat. Även träningskompisen Lina har så fint påmint mig om att det handlar om att bygga långsiktigt och inte om snabba resultat i början av karriären. Jag kan jämföra det med en unghäst som ska matchas långsamt och som man inte låter gasa för fullt på omhoppningarna innan den är redo för det.
Jo, agility är en sport som handlar om att ta sig snabbast runt en bana och allt handlar om just farten. Men vi är i klass 1 och jag känner mig trygg i att farten som min hund har när hon går lugnt räcker gott och väl till topp 10 om hon går felfritt. Därav är min fokus denna vår på att hitta ett lugn på plan. Jag ska kunna vara lugn och trygg och stötta min hund. Jag ska belöna och bekräfta och om det går fel för att jag visar fel så struntar jag i det. Om min hund däremot börjar fatta allt för många egna beslut eller väljer att inte lyssna så kommer vi att stanna upp och inte köra vidare förens hon är med i teamet igen.
Jag har en kvick hund som är otroligt duktig på att läsa mina signaler och som gärna löser problem på egen hand och inte har några som helst bekymmer med att skickas bort från mig för att få ta hinder själv. Detta innebär att jag har extremt små marginaler att röra mig med, millisekunder egentligen. Är jag minsta lilla sen eller stressad så brister vår gummisnodd och min hund virvlar iväg för att lösa de problem hon kan hitta.
Jag vill gärna sätta perfekta lopp och har rätt jobbiga tävlingsnerver och måste verkligen jobba på att inte tänka tävling och resultat så fort jag är på banan. Detta är våra utmaningar och de är inte enkla.
Att ha en liten, smidig, snabb hund med hindersug och som är känslig för signaler kan låta enkelt, men det är det inte. Det är dock rätt underbart.
Debuten kändes helt underbar. Vi gjorde vår uppladdning precis som jag planerat och jag fick verkligen en lugn hund med mig in på plan. Första varvet (agilitybanan) fick jag rädda upp några gånger men vi behöll lugnet och bara att se hur fort min hund fattade att hon hamnat fel och hur hon går tillbaka runt hinderstödet istället för att hoppa från fel håll gör mig alldeles varm om hjärtat. Två gånger kom vi på fel linje och råkade springa förbi hinder och båda gångerna så gick det så fint att få kontakt igen.
Dessutom blev det inga fel på balanshindren, en bonus eftersom vi inte är färdiga med vår inlärning av dessa. Totalt 10 fel och en 9 placering (tror jag).
Andra starten av en hoppbana med en wrap som jag kände mig lite orolig för. Även här kändes Sookie lugn och uppmärksam. Hon hamnade lite långt ut på linjen till slalom men stannade och kom tillbaka för att ta sig in rätt. Jag stannade upp på delar av banan för att säkerställa att hon viste att hon gjorde rätt och vi tog oss runt med en underbar känsla i kroppen. I Sookies mått mätt så joggade vi på delar av banan och ändå så blev tiden riktigt bra. Strulet i slalomet innebar 5 fel och vi kom 4:a. Men det är liksom sekundärt. Känslan av att ha en lugn hund och att själv klara av att vara lugn och hålla sig till planen för uppvärmning och hantering runt om banan, det är det vi tar med oss.
Nästa helg är det 4 starter och tidig morgon. Jag tror inte att detta upplägg passar oss men jag ska göra mitt yttersta för att enbart fokusera på att vara lugn och tydlig och att göra allt vad jag kan för att Sookie ska känna sig lugn och trygg. Vi är ute för att bygga erfarenhet och för att ha kul och det är precis det vi ska göra. Nu blev vi lite bortskämde med att ta oss runt banorna så nästa helt kommer vi troligen få känna på diskningarna.
