Här kommer en bekännelse, men också en insikt. Jag är verkligen usel i vallhagen. Jag låser mig, blir osäker och fokuserar allt för mycket på att min hund ska LYDA mig.
Jag vet att det är fel och jag jobbar på att släppa på kontrollen för att låta min hund finna lugnet och tryggheten.
Det som blir riktigt fel är att jag genom att kräva lydnad spänner upp henne allt mer och framförallt så gör jag det på fel sätt och på fel ställen. Resultatet blir pannkaka. En hund som blir låg och osäker och som likt en spänd fjäder springer iväg när hon ser en möjlighet till att få göra det som hon tycker känns rätt och en matte som känner att hon inte riktigt har full kontroll.
Det värsta jag vet är när någon säger - "Gå lite på fåren så får jag se hur ni jobbar."
Problemet är då att jag inte har en aning om vad jag ska göra och att jag kämpar för att hålla kontroll på det enda sätt jag känner att jag kan, genom att lägga press på min hund att hon ska lyda mig och genom detta inte ger henne möjlighet att göra och tänka rätt.
När vi går på kurs och har en uppgift så känns det bättre och när man har en instruktör att hålla i handen (eller som kan säga åt en att hålla klaffen ;)) så känns det ännu bättre.
Igår fick vi träffa en ny instruktör och detta var det första hon fick se - en spänd och osäker hund och en osäker förare... Jag kände att detta aldrig kommer bli bra, det är bara att ge upp. Jag är för dålig på detta och min hund förtjänar bättre. Sommaruppehållet har inte varit till vår fördel.
Tack och lov så påminde hon mig då om att mitt jobb är att HJÄLPA min hund att göra rätt och att belöna allt som är en tendens till rätt beteende. När något blir fel så flyttar VI på oss så att hunden hamnar rätt och så testar vi igen, vi stannar eller bannar inte hunden. Sedan följde denna räddande ängel till instruktör med oss ut. Sookie skulle lära sig att hon inte fick springa förbi oss, inte springa bakom ryggen på oss för att få kontroll över fåren. Hon skulle lära sig att VI (vi gick tillsammans - eller rättare sagt jag försökte följa Lena) hade koll på fåren på vår sida och att hennes jobb är att ha koll på dem på sin sida.
På väg ut till fåren så var Sookie lite väl på och stretade i linan, men när hon väl fick en uppgift och sedan stöd i att hon tänkte rätt så lugnade hon ner sig direkt. Några gånger så tänkte hon springa runt oss men hejdades då och fick verkligen stanna upp och tänka. Jag har sagt det förr, jag älskar att se hur min hund stannar upp och funderar på vad och hur hon ska göra för att göra rätt och inte bara springer vidare. Hon stod och tittade på fåren en liten stund, bestämde sig sedan för att vi hade koll på vår sida och att hon skulle upp på andra sidan och sedan gick det mkt bättre. Framförallt så gick hon lugnt och fokuserat och hon tänkte hela tiden. Vi lade inte på några kommandon annat än ett "heeey" när hon var på väg förbi oss och då vände hon och sprang rätt. En gång i början, första gången när hon blockerades och hindrades från att springa runt, funderade hon på att lämna oss och sprang iväg en bit bort, men då uppmuntrade bara Lena henne att fortsätta fram till fåren och att strunta i att hon inte fick springa runt oss. Hon stod och velade ett tag, sprang sedan fram till Lena och fjäskade lite snabbt och gick sen tillbaka till fåren. Det var härligt att se och jag känner mig tryggare i hur jag ska hantera en sådan situation, om den uppstår igen, jag gör som Lena - backar undan och uppmuntrar till att jobba vidare. istället för att kalla in eller bli irriterad över att hunden funderar på att lämna situationen.
Nu känner jag att jag fått ett hum om hur jag kan hjälpa min hund igen och att detta är det sätt som hon behöver gå några gånger. Men allra viktigast, detta är det sätt som jag ska jobba på att lyckas stötta henne på bästa sätt i.
Min hund var däremot jätteduktig. Hoppas att hon inte döms efter hur usel hennes förare är, för Sookie är helt klart stjärnan i detta ekipaget. Jag ser fram emot nästa träningstillfälle!
Kommentera